Nu händer det mycket på en gång och tiden går så fort. Korrekturen är snart klar och det närmar sig färdig bok!
Det är skönt att äntligen bli klar med min första bok, men mycket att planera inför slutet som jag är helt okunnig om.
Ett annat roligt bekymmer är omslaget. Hur ska det se ut? Vad ska det vara för bild som motsvarar innehållet? Mycket att tänka på där. Några foton på människor från 1700-talet finns ju inte så det får bli något målat. En tavla kanske. Hur får man rättigheter till det? Hjärnan går på högvarv.
Mest längtar jag efter att få skriva nummer två i serien om familjen Sundberg på Prästtägten, men jag hinner inte just nu. Tack till alla er som stöttar mig i skriv- och bokprocessen!

För ett år sedan hade jag skrivit klart boken och lämnade den för testläsning. Det var pirrigt, men kändes samtidigt så skönt. Jag fick låta texten ligga och vila. Under tiden började jag forska mera kring Johannes dotter Betti som kommer att bli nästa bok.
Nu är det äntligen så att det är slutredigering på gång för Johannes på Prästtägten. Jag hoppas att kunna ge ut boken nästa år!

Nu har jag skrivit klart! Det är en stark känsla, att efter alla dessa år har jag äntligen kommit i mål med ett stort projekt. Från början hade jag tänkt att skriva om familjen Sundberg för att göra något med min släktforskning. Jag ville sätta in dem i ett sammanhang och se hur det kunde vara för en gruvarbetarfamilj att leva i Falun under sista halvan av 1700-talet.
Jag anade inte då att det skulle bli så många förändringar och berättelsen bara växte. Det finns så mycket intressant att forska fram och ändå har jag bara skrapat på ytan. Pandemin stängde ner arkiv och bibliotek och hindrade mitt forskande, men det fanns tillräckligt med material att skriva om ändå. Släktforskningen fortsätter fast boken är klar för man blir aldrig färdig med sådant. Det finns alltid lite till att hitta och kanske dyker det upp något som förändrar det jag tidigare har trott mig veta, men det spelar ingen roll. Boken är fiktiv och som författare har man frihet att lägga till och dra ifrån. Nu ska jag läsa genom alltihop från början igen och det blir nog en del ändringar. Jag ser fram emot att få boken färdig och längtar till den dag då den ligger på nattduksbordet med ett fint omslag och mitt namn på framsidan.

När jag gjorde research för boken hittade jag en sorglig händelse i dödboken som jag blev mycket berörd av. Det var två små pojkar som den 17 januari 1800 ”förqvavs af elden”. I sitt oförstånd hade de lekt med elden som var uppgjord i kakelugnen då föräldrarna inte var hemma. För så var det på den här tiden, barnen fick klara sig själva hemma. Barnen hittades döda under sängen.
Om föräldrarna var tillfälligt ute eller på arbetet vet jag inte, Det sågs nog som en olyckshändelse och föräldrarna var inte skyldiga, de var ju inte ens hemma! Men jag har inte kollat upp det i några domstolsprotokoll så jag vet inte mera om detta. Men tankarna sätts igång och jag visste att det här måste på något sätt vara med i min bok. Jag kan se hur Catharina förmanar sina barn och varnar för elden med detta skräckexempel.
Nästa steg blev att se var den olycksdrabbade familjen bodde och det var inte så långt ifrån Prästtägten, men vad kunde det finnas mer för beröringspunkter? Jag såg att pojkarna hade en lillebror som var död året innan och när jag följde familjen framåt i tiden fanns där ytterligare två barn som dött innan de fyllt två år. Fadern dog 1824 och modern och den enda dottern som överlevt flyttar till gatan snett emot där Johannes bodde, men då är både han och Catharina döda. Det är då jag ser namnet Hellstrand och tänker att det namnet känner jag igen! Jodå, visst är det så. Dottern, som gifter sig med Hellstrand, får en son som gifter sig med Johannes barnbarn. Snacka om beröringspunkter! Men att de ska bli släkt vet de ju inte om år 1800. Men jag vet det och känner ännu mer för den stackars familjen som förlorade fem av sex barn. Kanske fick de bygga upp ett halvbrunnet hus också.
Hade det inte varit för boken hade jag aldrig hittat detta, för så nördig är jag inte med släktforskningen att jag går så långt tillbaka i tiden och kollar upp de ingifta. Kanske borde tänka om där. Hmm.

Idag är det 260 år sedan Johannes Ersson Sundberg föddes!
Den förstfödde sonen till Erik Ingelsson Sundberg och Kristina Ersdotter Fierill i Falun.  
  Han var äldst av nio syskon, men bara fyra av dem kom upp i vuxen ålder. Fem bröder dog som små i feber och den härjande sjukdomen smittkoppor som det inte fanns någon bot för.
  Johannes gifte sig med Catharina Bonde och fick åtta barn, varav en dotter dog vid ett och ett halvt års ålder. Jag är ättling till deras äldste son Eric.
  Johannes hade sju bröder och allra sist föddes deras lillasyster Elisabet. Johannes, Eric och Nils följde i faderns fotspår och arbetade i gruvan och Lisa arbetade som piga hos tenngjutaren Hammarstrand, åtminstone från det att hon var 24 år. Innan dess har jag inte hittat var hon arbetar för hon står skriven hemma på husförhören. Så var det i stan, de bodde kvar hemma och kunde tjäna piga hos någon annan. Kanske var hon där hela tiden, även när hon fick sina oäkta barn. Lisas son dog efter ett par månader och dottern fick i sin tur ett oäkta barn som dog barnlös.
  Brodern Eric fick två döttrar och har nästan halva släkten i Norra Amerika. Det var barnbarnen som drog iväg från Sverige på 1800-talet och jag hittar ättlingarna i olika delstater. Nils fick en dotter som i sin tur gifte sig och fick barn, men de barnen dog unga och barnlösa. Av Erik och Kristinas nio barn är det bara två som har nu levande ättlingar.
  Vad som händer Johannes och hans familj kommer att bli en bok så småningom. En fiktiv roman med verkliga personer och en del händelser som faktiskt har ägt rum på riktigt. För övrigt tar jag mig friheten att hitta på, eftersom man kan göra det i en roman.

Ett nytt decennium har börjat med nya utmaningar som jag ser fram emot. Mina tre ledord för året är skrivande, fokus och kreativitet. Jag ska skriva klart boken om Johannes på Prästtägten och ägna mig åt släktforskning. Framförallt kommer jag att ha tid för att läsa böcker och se filmer för att få mer inspiration för mitt skrivande.
Det är många som undrar hur långt jag kommit med släktforskningen och det beror på hur man menar. Jag gick raskt bakåt i alla anor på både min mormors och morfars sida. I regel kommer man ner till början av 1600-talet för det var då kyrkböcker började användas, men det saknas många kyrkböcker av olika anledningar. Bränder och mänskligt slarv har satt stopp för många sökningar. I huvudsak har jag mina anor i Dalarna, Värmland, Uppland och Gästrikland. Jag är ganska nöjd med det jag hittat och letar inte längre efter mina rötter. Däremot är det roligt att göra små nedslag hos vissa människor som jag tycker levde i en spännande tid. Som Johannes på slutet av 1700-talet.
Numera fotas det mycket och läggs ut digitalt så tillgängligheten ökar och därmed också intresset för släktforskningen. Om jag hade kunnat läsa den gamla stilen bättre hade jag kanske ägnat mer tid åt domböcker och andra skrifter som finns på arkiven runt om i landet, men jag får lära mig lite i taget. Svaret på frågan är att jag kommit så långt jag velat och nu är bara det roliga kvar; att göra något vettigt av det. Det kan bli många böcker, så med stora förväntningar önskar jag er alla ett gott nytt år och hälsar 2020 välkommet!